En kompis till mig och jag köpte en del militär surplus som gick att köpa hos ett hobby postorderföretag. Vi lyckades faktiskt få fart i dessa prylar men lyckades inte trimma om frekvenserna!

Detta resulterade i att vi en dag såg ett par militärbilar som åkte fram och tillbaks på Storgatan och Smedjegatan i Luleå där vi bodde. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Men de åkte många gånger fram och tillbaks och hade sådana där runda peilantenner på taket som de arbetade flitigt med. Kompisen och jag insåg vad klockan var slagen så vi tordes aldrig mer starta upp dessa surplus radioapparater som tidigare hade suttit i militärflyg.

Nåja - intresset för radio och elektronik var väkt. Det utnyttjade jag sedan när jag började med radiostyrning, egentligen radiostörning, av modellflygplan. På de frekvenserna och för det syftet kunde jag få en licens och vara helt legal.

Senare byggde jag även en s.k. HiFi-anläggning mycket bra kvalitet på förstärkaren och fin uteffekt samt naturligtvis en maffig högtalare. Detta var på den tiden då stereo inte var tillgängligt på varken på skivor eller något annat media. Både 45- och 33-varvs vinylskivor fanns i alla fall. Då var det fint att som praktik inför inträdet på tecknis praktikjobba på en radio och TV-verkstad. Det företaget sålde även grammofonskivor. Dessa prylar imponerade klart på kompisar och flickvänner.

Intresset för elektronik hängde kvar och jag valde därför den vägen i min utbildning på tecknis i Luleå. Det var då jag fick den teoretiska förklaringen till varför det ibland blev så heta motstånd och andra uppenbara saker som hänt under de tidiga åren med elektronik som hobby. Under det sista av åren på tecknis byggde jag även en fungerande svart-vit TV. Den använde jag och kompisen till TV-DX-ing med en riktigt hög mast med fjärrstyrt vridbar stor TV-anten. Den TV-n var min och mina föräldrars enda TV när TV-utbyggnaden kom till Norrbotten och under några år framåt.

När det var dags att göra militärtjänsten sökte jag till Signaltrupperna för att få lära mig morsekod för att kunna ta sändaramatörlicens. Så när jag hade avlagt prov för silvermärket som krävde 90-takt så var jag nöjd eftersom högsta licensklassen A som radioamatör krävde 80-takt. Den anropssignal som jag tilldelades var SM5DRL.

Under de närmaste åren utvecklade jag och byggde några kombinerade sändare och mottagare som jag använde för radiotrafik runt om i världen.

Det var under denna tid som jag kom i kontakt med arbetskollega som vi tillsammans utvecklade grunden i de radiostyrningar med riktig proportionell styrning. Han hade ju sett att jag utvecklade och byggde dessa kombinerade sändare och mottagare.

Detta med att sända telegrafi utan en allt för personlig handstil är svårt. För ett tränat öra kan man faktiskt känna igen vem det är genom att höra handstilen. Ett problem med detta är att handstilen kan bli så personlig att det blir mycket svårt att utläsa vad han/hon sänder.

För att hjälpa mig själv och andra telegrafister med detta utvecklade jag en elektronisk telegrafinyckel som såg till att de korta och långa signalerna samt mellanrummen mellan bokstäver och ord blev korrekta även om telegrafisten inte hade ren handstil. Denna elektroniska telegrafinyckel skrev jag två artiklar om som publicerades i tidningen Allt om Elektronik.

Efterfrågan för denna elektroniska telegrafinyckel blev riktigt stor och det första företag jag startade upp sålde denna både som byggsats och som färdigbyggd. Ett särtryck från tidningen användes som byggbeskrivning. Denna telegrafinyckel exporterades även till alla världsdelar när ryktet om den spreds via telegrafister inom handelsflottan. Detta var första vändan då en av mina hobbyintressen blev en inkomstkälla.

Kunskapen om hur bra antenner konstrueras och byggs och tillämpas tog jag till mig under åren som licensierad sändaramatör. Dessa erfarenheter ska jag nu även utnyttja när det gäller att förbättra och skapa en så god överföring som möjligt på 2,4 GHz-bandet av Video och Ljud från modeller. Se t.ex. filmen om MFT On Tour - Video-HORNET.